Jag litar på dina ord

Om ett par veckor så firar vi den söndag i kyrkoåret som har temat ”Det levande ordet”. Som den dagens Psaltarpsalm finns psalm 119. Därifrån har jag hämtat dagens rubrik: jag litar på dina ord.

Jag läser orden om och om igen, tänker på mitt eget förhållande till bibeln och undrar ”gör jag verkligen det”?
Är det inte så att jag funderar väldigt mycket?
Jag undrar vad Paulus menade sin hierarkiska beskrivning av mannens och kvinnans olika plats i skapelsen. Jag funderar över om det inte känts ett dugg problematiskt för tidigare generationers bibelläsare med allt dödande i Guds namn.
Ibland tycker jag mig också vara ganska sval i förhållande till Ordet. Även om jag läser på morgonen är det inte precis så att jag mediterar över det jag läst hela dagen. Vid lunchtid kanske jag knappt minns vad jag läste några timmar tidigare.
Är det att lita på Guds ord?

Och ändå. Ibland är jag så förtvivlat trött på mina egna ord. Inte bara för att det är svårt att formulera sig bra, utan också för att de ju har så lite kraft i sig.
Jag kan prata och prata och det är som att orden bara faller till marken. Så lite betyder det vad jag säger.

Och det vet jag, av djupet av mitt hjärta, att så är det inte med Guds ord. Det kan öppna dolda dörrar in till människors innersta. Det kan överbevisa och argumentera långt efter det att orden blivit uttalade. Ordet kan ligga kvar och gro i en människas hjärta precis så länge som det behövs. Jag vet också att vi inte alltid behöver förstå för att få liv.
Utan att vi alltid kan förklara hur kan också de mest gåtfulla ord bli livlinor att hålla i, en famn att vila i.
Det är åtminstone att lita på Guds ord.


Annonser
Publicerat i Uncategorized | Märkt , | Lämna en kommentar

För mig?

Det kan vara så olika vid olika gudstjänster och samlingar. Ibland står en där framme och ser saker som händer i församlingen. Ibland ser det inte ut att hända nåt. Andra gånger blir det extra tydligt när någon blir berörd på något sätt.
Nu har jag några sådana benådade ögonblick med mig från den senaste tidens gudstjänster.
I bästa fall, som det var vid ett särskilt tillfälle jag tänker på, så banar den ena människans erfarenhet väg för den andras.
”Om hen gick fram, då kan jag nog också gå fram”.
Och när en väl har sökt sig till bönen, nattvarden, ljuständningen eller vad det nu är, så har en redan öppnat för mer. Det är som att glänta på dörren åt Anden, att öppna för liv och kraft.

Det är så dubbelt, detta med att bli berörd. Vi har ofta höga förväntningar på ”att få” något. Vi är bra på att fälla våra domar. ”Det gav mig inget”. Våra gudstjänster är tråkiga.
Men vad är egentligen förutsättningarna för att bli berörd om jag bara sitter i bänken som en betraktare? Kanske ställer jag mig faktiskt själv utanför den darrande nerven i det som sker genom min egen position.

En reflektion utifrån mig egen upplevelse är att jag faktiskt så ofta blir berörd av det som sker andra. En annan människas glädjetårar går ända in i hjärtat på mig. Jag kan bli så tacksam över att ha fått vara med och skapa rum för den erfarenheten.
Tänk om just detta med att bidra, att vara med och ge och forma, är något som är vägen till fler människors hjärta?
Tänk om frågan ”vad får jag ut av den här gudstjänsten?” är felformulerad, även om det handlar om någons längtan?
Om vi istället prövar att vända på det och fråga oss ”Vad kan jag ge i den här gudstjänsten?” kanske vi kommer närmare de benådade ögonblicken?



Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Vem är kristen?

För oss som är medborgare i Sverige är det än så länge ur ett samhällsperspektiv inte livsavgörande vilken religion vi tillhör. Vi lever i ett land med religionsfrihet.
Men det är många som kommer hit från länder där det inte förhåller sig på det sättet. I många länder som domineras av Islam är det ett brott att byta tro. Men det kan vara känsligt på andra ställen också. I Indien hårdnar klimatet också allt mer.

Det är lite förunderligt, men det förhåller sig ändå så att ganska många som kommer hit som asylsökande, kommer till tro på Jesus i vårt sekulariserade land. Det är bara att tacka Gud för det.
Tyvärr så blir många av dessa konvertiter inte trodda av Migrationsverket, och måste därför sätta sin trygghet, och kanske sitt liv på spel när de blir utvisade. För många blir utvisade till länder där det är ett brott att lämna sin ”medfödda” tro.

Vi som inte har insyn i processen kring detta funderar förstås en hel del på hur Migrationsverket gör sina avvägningar. En del i processen som har kommit fram genom protokoll från olika ärenden är en kunskapstest som den asylsökande går igenom.
Michael Grenholm är en av dem som nu i syfte att åskådliggöra detta satt samman en del av de frågor som kommit fram från protokollen. Av detta har blivit ett webb-baserat test som visar om du är kristen eller ej.
Inte någon av mina kristna vänner har blivit godkänd. Inte jag heller.

För många människor blir det här testet en avgörande del i ett livsavgörande beslut. Är det rimligt?
Ett kunskapstest som bygger på delvis svåra frågor, delvis felaktiga frågor om kyrko- och samfundskunskap mer än tro på Jesus.

Vi är många som upplever det orimligt och det är inte osannolikt att det kommer att blir fler manifestationer och kanske protestskrivelser kring det.

I förlängningen undrar jag också över vad en sådan syn på vem som är kristen innebär för samhället i stort. Vad säger det om barns tro?
Kommer det att betraktas som en rättighet för en person med en funktionsvariation att vara praktiserande kristen?
Och hur kommer de troende som drabbas av demenssjukdomar att betraktas? Försvinner tron när den intellektuella kapaciteten förloras?

I ett samhälle där religionsfrihet tolkas som vars och ens rätt att utöva sin religion är detta ett mindre problem. Men jag upplever att tolkningen alltmer drar åt ”frihet från utövad religion”. Då kommer saken i ett annat läge.

Här kommer länken till testet. Passa på att kolla om du är kristen. https://www.arjagkristen.nu/

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Nådens år

Jag läste en nyårskrönika skriven av någon som inte alls gillade konceptet nyår, trots allt glam och glitter kring det.
Hen tyckte att det var något hårt över nyår – detta med att utvärdera och finna att det nästan aldrig gått enligt planen. För många misslyckanden. För mycket att inte ha levt upp till.
Men också att just detta glittrande kring nyår är egoistiskt. Att det stänger ute alla som inte passar in.
Hen tyckte att nyår skulle bli så mycket bättre om det istället fokuserade mer på nya möjligheter, en chans till.
Jag blev lite förvånad av just det där sista, för så har jag alltid tänkt. Kanske för att jag har blivit van vid tanken att varje år är ett nådens år. Och kanske också för att det glittrar ganska måttligt kring mitt eget nyår. Ingen behöver någonsin känna sig underlägsen den glamouren …

Men framför allt så kände jag att jag återigen att någon vill uppfinna något som redan finns. Ungefär som den person som tyckte att kyrkan skulle ta sitt ansvar och göra nåt åt stressen i samhället, typ uppfinna tanken på regelbunden vila.
Som sagt så är varje år, givit som en Guds gåva, ett nådens år.
Gud räknar inte på hur det gick förra året, eller hur många gånger du lovat samma sak. Du får blanka ark och fina nya färger precis varenda gång!
Och då menar jag inte en gång om året.
Varje söndag är ett tillfälle att börja om. I gudstjänsten blir det så tydligt och konkret – jag får lägga av mig och jag får ta på mig.
Men inte ens den regelbundenheten är är nog för mig. Det bästa är att Guds nåd är ny varje morgon. Ny dag, ny nåd. Hurra!
Vilken rikedom att få leva livet på de villkoren!



Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Kärleksfulla relationer

Som ett viktigt kitt som håller ihop mycket annat i en växande församling finns de kärleksfulla relationerna. 
När man gör en NFU-undersökning och skall mäta i vilken grad relationerna är kärleksfulla så är det inte stämning som mäts.
Sannolikheten är stor att goda relationer avspeglas i en god stämning, men sådant är inte så enkelt att fånga.
Fokus hamnar i stället på frågor som hur ofta människor i församlingen umgås utanför gemensamma aktiviteter, hur man löser konflikter, om man har roligt tillsammans och om nya människor snabbt får vänner. 
En annan sak som tas upp är också i vilken grad de samtal som förs i t.ex. smågrupper upplevs relevanta av den som är med.
Det är på många sätt naturligt att goda relationer är viktigt i en församling. Men just att det ses så självklart kan också bli den största fallgropen.
”Vi är ju en kyrka, vi bråkar inte” kan vara en grogrund för mången konflikt under mattan. 
Eller att vi som känner varandra faktiskt har det så trevligt ihop att vi inte ens märker att andra försöker ta sig in i gemenskapen. 

Det finns undersökningar som pekar på att detta med att få vänner i församlingen är oerhört avgörande för att en person skall bli kvar där. Oavsett om det är en bra gudstjänst, intressant verksamhet och duktiga körer. Har en person inte fått ett antal nya vänner i sammanhanget inom något år så är risken stor för att den inte blir kvar i den församlingen. Så kärleksfulla relationer har viktig bäring, inte bara på befintlig gemenskap, utan också på tillväxt i församlingen. 

Publicerat i NFU | Märkt , | Lämna en kommentar

Behovsorienterad evangelisation

Om Jesus hade kommit för att förverkliga sig själv så hade hans liv sannerligen varit ett misslyckande. 
För det kan inte på något sätt sägas att ett dödsstraff, inte ens om det är felaktigt utdömt, är något vidare slut på en karriär. 
Jo, jag vet vet att döden inte är slutet, utan uppståndelsen. Men trots det, om det bara hade handlat om Jesus själv, skulle ändå den där dödsdomen varit en stor plump i hans CV. 
Men nu kom inte Jesus till oss för att förverkliga sig själv. 
Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.  

Han kom för vår skull. För att visa oss vem Gud är och för att öppna vägen till Guds rike för oss. För att befria, upprätta, hela och älska

Det borde utifrån Jesu liv vara ganska enkelt för oss att förstå vad evangelisation, det vill säga att sprida det glada budskapet om vem Jesus är och vad han gör, är. Men inte! Vi har gjort det krångligt och teoretiskt. 
Vi inbillar oss att evangelisation är att säga vissa saker på ett visst sätt. Att följa vissa modeller och scheman som bara vissa människor klarar av. 

Men egentligen är det inte så svårt. Det handlar om att se människors behov och möta dem. Om att göra just det handlar det sjunde området inom NFU. Behovsorienterad evangelisation. 

Evangelisation handlar alltså om att ta fokus från oss själva och sätta det på andra. Att se vad andra behöver. Att fundera över hur vi kan tjäna dem på det sätt som Jesus tjänat oss. 

Det kan innebära helt olika saker för olika människor. För vissa, som är bra på att samtala med människor om deras djupare behov, så kan det innebära mer tid åt sådana samtal. För andra som gärna gör konkreta, praktiska saker för andra, kan det handla om att hjälpa någon sjuk att handla, eller att servera fika vid en samling i kyrkan. Eller varför inte om att laga en ensamstående mammas bil. 
För ytterligare andra som är sådana som ser de större perspektiven och strukturerna kan det handla om att hjälpa en viss organisation att fungera bättre.
Och för någon handlar det om att regelbundet krama ett visst barn. 

Men en församling behöver också reflektera kring hur man som gemenskap kan betyda något för den plats där man finns. Hur man tillsammans kan betjäna sitt samhälle. Se behoven som finns just på den plats där vi finns, och göra vad vi kan för att möta åtminstone något av dem.
För vår kallelse är att likna honom som kom för att tjäna.

Publicerat i NFU | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Livsnära smågrupper

I en växande församling så behöver det finnas Livsnära smågrupper. Mindre sammanhang där människor verkligen på djupet kan dela livet med varandra. 
De flesta av oss fungerar så att de riktigt brännande frågorna i livet delar vi helst med ett begränsat antal människor. 
Men bra för att en grupp består av få människor är det inte givet att den med automatik är livsnära. 
För det att det ska bli så krävs en medveten strävan mot att skapa tillit mellan varandra. Alla i gruppen måste kunna känna att i det här sammanhanget blir jag lyssnad på. 
Här är också en naturlig plats för förbön. Här kan jag berätta om mina personliga böneämnen på ett annat sätt än i gudstjänsten. 
I den lilla gruppen är det också mycket enklare att pröva sina gåvor. Här är det naturliga forumet för att våga be högt tillsammans med andra för första gången. Eller att pröva att leda ett samtal kring en bibeltext. Eller få bekräftat att du är en hejare på att laga mat.


I den Livsnära smågruppen finns också dimensionen av praktisk omsorg. Här finns människor du kan be om hjälp när du är sjuk eller någon som kan mata dina kaniner när du är på semester. 
Och naturligtvis hör till det livsnära perspektivet att gruppen har roligt tillsammans. Även om ni i har som huvudfokus att ses för att samtala och be så hindrar inget att ni har fest eller går på konsert tillsammans. 


För egen del så är min erfarenhet att den lilla gruppen varit ovärderlig när det gäller att hitta vänner i församlingen. Det är en bra väg in i den större gemenskapen när man är ny i ett sammanhang. 
För att en församlings smågrupper ska fungera som livsnära krävs också därför att de är öppna för att ta emot nya människor. Det behöver finnas en plan och en tanke för att så många som möjligt ska få del av smågruppernas gemenskap. 

En livsnära smågrupp skulle kunna klassas som ett växthus som ger människoplantor ett bättre klimat och bättre förutsättningar för att växa.

Publicerat i Livet, NFU | Märkt , , , | Lämna en kommentar