Korsvandra

Första gången jag deltog i en korsvandring var för väldigt många år sedan, inne i Uppsala Domkyrkan. Det var ett för mig nytt och fascinerande sätt att möta påskens budskap. När vi rörde oss runt i kyrkan och lyssnade till texterna om Jesu lidande så var det nästan som om vi gjorde en tidsresa. Kanske inte direkt till Jesus tid, utan mer så att att tanken svindlade att detta hade människor gjort på ungefär samma sätt också på den tiden då domkyrkan var ny.

På senare år har jag korsvandrat här i Umeå. För mig har det blivit ett vanebildande sätt att ta in påskens budskap i min kropp. Rent konkret går det till så att deltagarna i stillhet och tystnad följer korsbäraren, alternativt att någon enkel sång sjungs under vandringen. På utvalda platser stannar alla till, de som leder vandringen läser ett bibelord, en reflektion och vi ber tillsammans.
Alla ”stationerna” som det ofta kallas, berör olika moment på Jesu vandring till Golgata.
Reflektionerna kan hjälpa oss att göra en koppling till nutid och våra egna liv.

Från förra gången jag vandrade bär jag med mig känslan av utsatthet. Det var så tydligt att vi, det dryga trettiotalet människor som gick med, betraktades som ett mycket udda inslag i stadsbilden.
(Det märkliga i situationen var att vi firade påsken, medan övriga shoppade på långfredagen. Jag lägger inga moraliska värderingar i själva handlandet, jag köpte själv med mig en del mat på vägen hem.
Jag tänker bara att ett del av nycklarna till livet lätt går förlorade när allt blir utslätat och likadant oavsett dag.  Detta som en lång parentes.)
Jag brukar inte tycka att det är obehagligt att hamna i tuffa samtal, att bli ”ställd mot väggen” eller att  vara ensam kristen i ett sammanhang. Jag har viss vana.
Men den här gången kändes det mer utsatt. det var inte enskilda människor som frågade eller ifrågasatte. Det var ett kollektiv som stirrade.

Jag tänker att det är nyttigt. Nyttigt, därför att det får något av långfredagens budskap att rota sig i mig. Nyttigt, därför att det hjälper mig att ana tusentals kristna syskons situation och på något sätt solidarisera med dem.

Men gissningsvis kommer något annat att hända i mig den här gången, eftersom jag redan är beredd på denna reaktion. Det är det som är spännande med att göra, att inte bara betrakta.
Det händer lite mer saker i en då. I alla fall i mig. 

 

 

 

Annonser
Publicerat i Inför söndagen | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Drama vid kollegieblocket

Sex månaders slitsamt arbete börjar på något sätt bära frukt. Jag är inne i en fas då mitt nyerövrade språk; koinegrekiska, faktiskt börjar tillföra något i mitt liv.
Just nu läser vi passionsberättelsen i Markusevangeliet. Och den berättelse som jag läst, hört, utlagt, sett på film och berättat om så många gånger djupnar märkligt nog där jag sitter. Det är inte särskilt sakralt;  jag är rustad med ordbok, kollegieblock, penna och inte minst suddgummi för att bringa ordning bland de främmande orden.

Några av orden står ut från texten och sätter igång tankarna. Ett av dem är det ord som betyder tjänsteflicka i vår översättning. Alltså hon som börjar prata med Petrus då han på avstånd följt efter till översteprästens hus där Jesus förhörs av stora rådet. Hon som ser Petrus värma sig vid elden på gården.
För det ordet är en variant av ett ord som betyder ”litet barn”.
Ordet i sig säger mig något om den här flickans status i vanliga fall. Ung. Obetydlig i samhällets och hushållets hierarki. Hon skulle inte duga som vittne i rättsfrågor. (kvinna) Kanske kommer inte ens de andra i hushållet att tro henne om hon senare berättar att hon minsann träffat en av de som följde Jesus. Hon är ju så ung, ingen att ta på allvar.

Men i det här laddade momentet är inget som vanligt. Petrus ser inte en en ung flicka utan inflytande. Han ser ett stort potentiellt hot. Så laddad är situationen.
Så laddat är det också idag i de länder där förföljelsen av kristna är som värst. Ingen vet vem den kan lita på. Kanske också den som utgör sig för att avta ett kristet syskon i själva verket är en infiltratör?  Kanske inte ens de egna familjemedlemmarna är att lita på?

Ett ord; laddat med så mycket information om situationens allvar.
Två ord. För ett annat ord lyser också till lite extra. Ett ord för vad de gör med Jesus sedan han svarat på översteprästens fråga om han är den Välsignades son.
Jesus svarar lugnt: jag är.
Då börjar de misshandla honom står det.

Jag vet ju att det gick till så här. Det är inte så att scenen är ny för mig. Men ordet blir så brutalt och naket.
Jesus blir den där fången som torteras mot alla riktlinjer i FN:s deklarationer om de mänskliga rättigheterna.
Det finns ingenting värdigt i det.

Och ett tredje ord. När tuppen gal och förnekelsen är ett faktum. Petrus brast i gråt kan vi läsa.
Vad betyder att brista i gråt? Det kan ha olika nyanser tänker jag. Det kan betyda att det rinner en tår utmed kinden ackompanjerad med lite tysta snyftningar.
Förståelsen för Petrus insikt och upplevelse ökar av det där tredje ordet som säger att han ”bröt ihop”. Livet rasar samman för honom. Det handlar inte bara om lite besvikelse.
Allt går sönder.

Där slutar veckans översättning. Jag är tillbaka vid kollegieblocket. Nu undrar jag bara: hur ska jag kunna göra rättvisa åt de här orden i fortsättningen?

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Vi kommer från apostlagärningarna…

Några vänner här i kyrkan har gjort en resa till Indien. De har tillsammans med några från vår systerkyrka i Madhya Pradesh gjort en resa till många små, nya församlingar ute på den Indiska landsbygden.
Omskakad var ordet en av vännerna använde för att beskriva sin upplevelse av de två veckornas resa.
Och presentationen vid gudstjänsten i söndags var: vi har precis kommit från Apostlagärningarna.
Jag ser verkligen fram emot att få höra mer om resan och alla deras erfarenheter.

IMG_1621

Den här bilden tog jag själv i Indien för några år sedan.  Det finns mycket mogen skörd där! Människor som längtar efter evangeliet och med glädje tar emot Jesus när han blir presenterad för dem.

Just nu känns det väldigt långt i från den verklighet som präglar vårt eget land. Jag kan känna mig missmodig över det. Jag skulle också väldigt gärna vara med om apostlagärningarna. Men vi har så mycket annat. Vi har liksom inte tid att låta Gud göra något bland oss.

Men om det nu inte är skördetid, vad är det för tid  då?  Ja då bör vi ju befinna oss i någon annan fas av växtcykeln. Kanske är det förberedelsens tid, eller dags att så? Kanske är vi inne i den där väntan på att få se resultatet av det som petades ned?
Oavsett vilket, så behöver det som ska växa vattnas och vårdas om det någon gång ska bli skörd.

Det här är lite av ett pep-talk till mig själv. Eller en påminnelse kanske.
Om vi slutar att berätta om Jesus nu så kommer kan det heller inte bli någon skörd i framtiden  (jo, om någon sår då, och det växer riktigt snabbt, som det faktiskt kan göra när Gud är på gång). Men det är också så att det kan finnas människor som i en morgondag behöver ha hört om Jesus nu.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Jesus till barnen

Att barnen var viktiga människor för Jesus råder det ingen tvekan om. Jag tror att också många av oss tycker att barn är viktiga, och att Jesus är en viktig person för barn.
Men handen på hjärtat; det är inte alltid så lätt. Inte så lätt att få till en välfungerande barnverksamhet i kyrkan i konkurrens med så ofantligt mycket annat som erbjuds idag.
Inte så enkelt att få till det med aftonbön och andaktsstunder där hemma.
Svårt att veta hur vi ska göra när barnen inte vill följa med till kyrkan.
Och hur ska vi handskas med alla svåra samhällsfrågor som också berör barnens situation?

Jag tror att vi som ansvariga i kyrkan, som barnledare, som pedagogisk personal, som föräldrar eller vi som helt enkelt har ett hjärta för barn behöver, inspiration, stöd, glädje, kärlek, bollplank och kunskap.
Nu får vi ett väldigt bra tillfälle till det den 24 mars när konferensen ”Jesus till barnen” kommer till oss i Umeå. Till och med till oss i Vasakyrkan. Haka på!

svung

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Hur har det gått?

Hur har det gått med ljuset som du som var med på gudstjänsten i söndags fick? Har du gett det vidare till någon annan?

(för er som inte var på gudstjänsten handlar det om ett alldeles vanligt enkelt ”julgransljus” som alla fick)

Ljuset var kanske inte så mycket till för den som får det, som för den som ger det. Som en påminnelse om att vi är kallade att sprida ljus.
Ibland är det inte alldeles enkelt att hitta det rätta tillfället för det där som vi skulle vilja säga eller göra.
Då kan det vara bra att ha en ursäkt.
Att få säga att i kyrkan så fick vi i uppdrag att ge det här till någon som …. och då tänkte jag på dig.

Tänd ljus
Låt inte mörkret hindra dig
att söka Ljuset.
Och när du funnit det,
låt andra se,
pröva, övertyga sig.

Vill du, att ljus skall leva,
tänd då hos andra
samma längtan.

Tänd frimodighetens ljus
i rädslans mörker,
tänd rättens ljus
i korruptionens mörker,
tänd frihetens ljus i ofrihetens mörker,
tänd Trons ljus
i förnekelsens mörker,
tänd Hoppets ljus
i förtvivlans mörker,
tänd kärlekens ljus
i dödens mörker.
Tänd ljus!

Bo Setterlind

 

 

 

Publicerat i Livet, Uncategorized | Lämna en kommentar

Jul, jul…

Jag vet inte hur ditt liv är just nu. Mitt liv är sådant att jag inte hunnit inse att mitt senaste inlägg börjar ”snart är det allhelgonahelg…”   Det borde stå  ”nu är det snart jul”. Men däremellan kommer livet.

Min jul som inte blir i närheten av hur den brukar vara. För första gången sedan jag flyttade hemifrån för 33 år sedan blir det inte hembakta pepparkakor enligt mormors recept.
Inte heller kommer den viktiga godiskokardagen med närmaste vännerna att infalla. (deras liv ser just nu ut ungefär som mitt, fast med andra variabler)

Mitt liv är sånt att det inte får förbli så här en längre tid. Men just nu är det som det är.

Och mitt i allt kommer julen.  Trots bristen på hembakta pepparkakor och julgodis. Trots att det mesta blir annorlunda än vanligt.
Kanske blir det till och med så att mitt i allt detta  finns det mer plats för Jesusbarnet?

För själva kontentan med julen är ju att Gud kommer till jorden. Till oss, mitt i våra liv. Inte till det tillrättalagda och idylliska utan rätt in i en verklighet som ingen av oss skulle vilja byta till oss.

Och jag vill bara säga ”välkommen Jesus”. Jag är så glad över att du vill finnas i  min verklighet. Det vill jag inte byta mot någon julidyll i världen.

Publicerat i Livet | Lämna en kommentar

Minnenas tid

Vi närmar oss allhelgonahelgen och för många så innebär det att på något sätt uppmärksamma saknade anhöriga. Kanske söka sig till en grav och tända ett ljus.
I vår kyrka uppmärksammar vi, som så många andra, de medlemmar som lämnat jordelivet sedan förra allhelgonahelgen.
För många som kommer till en sådan minnesstund kan sorgen vara ganska färsk.
Några har kanske nyss hamnat i den fasen i livet.

Vi som finns bredvid brukar ibland ha lite svårt att veta hur vi ska hantera andras sorg.
Vad ska vi säga? Vad ska vi göra?
Tyvärr blir det ibland ingenting för att vi tror det är säkrast så.

Svenska Kyrkan har just nu en kampanj som heter ”Första hjälpen vid sorg”. Det är enkla handfasta råd om hur du och jag kan möta den som är i sorg.  Rekommenderas!

Skogskyrkogård 1 fGE

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar