Jag leder inte gudstjänsten, och predikar inte på söndag, när temat är ”att leva tillsammans” . Därför har jag inte förberett något att säga på temat. Men vi har läst texterna tillsammans i kollegiet, delat och reflekterat.
Egentligen är det konstigt att ett så viktigt tema har en enda söndag. Eller så är det så att vi borde ha det som underrubrik nästan jämt. För är det något livet handlar om så är det väl välsignelsen och utmaningen i just detta. Att leva tillsammans.
Och ofta tycker jag att ämnet blir lite för övergripande när vi väl ska tala om det. Inte så att vi säger något som är fel. Det finns ju grundläggande, viktiga förhållningssätt som vi kan ta med oss in i alla relationer. Det är klart att vi behöver påminna oss om det också.
Men många av oss har också frågor som är ganska konkreta och som vi lever med i vår vardag. Vad händer om vi aldrig sätter ord på dem i kyrkan (som plats)? Är inte risken att det skapar en slags distans mellan tro och liv?
Just nu pratar hela samhället om #metoo kampanjen. Hur gör vi? Pratar vi om det i kyrkan? Märker vi att det bubblar av erfarenheter, besvikelser och frustrationer kring det som frågan har väckt?
Ja, det här är bara ett exempel. Det finns många andra. Skilsmässa. Och då menar jag inte någon slags moralisk bedömning i frågan, utan vad som händer i livet när en skilsmässa sker. Eller hur det är att vara förälder när ett barns liv kraschar. Kanske missbruk, kanske kriminalitet, eller den sortens sjukdom som det inte talas så mycket om.
Hur är det att leva ensam utan att ha valt det? Vad händer när man blir sviken av vänner?
Hur kan vi hjälpa varandra med frågorna om att leva tillsammans på ett lite mer konkret sätt?
På livets väg 