Bortom nästa krök

Livets väg är som bekant en väg där allting kan hända. Just nu händer det mycket gott i mitt liv. En flytt. Nytt arbete, nya uppdrag.
Det är väldigt mycket nytt som väntar, på nya vägsträckor.
Men just den här bloggen har kommit till vägs ände.

Vill du fortsätta att vandra med mig så finns jag just nu på solsblogg på wordpress. Kanhända blir det förändringar kring det också, men just nu är det så.
Mina predikningar kommer att flytta med mig dit.

Önskar dig Guds Välsignelse på din fortsatta vandring!

Perspektiv

Förra veckan fick jag ett väldigt upplyftande samtal. Jag har haft personen som ringde i tankarna då och då. Mitt i vintern var det meningen att jag skulle besöka hen, men det gick inte på grund av mer sjukdom än vanligt.
Personen ifråga är vad som brukar kallas multisjuk och redan normaltillståndet är mer än vad många av oss skulle kunna föreställa oss.
Först fick jag ett hugg i hjärtat av dåligt samvete. För efter den där värre sjukdomsperioden så körde det ihop sig för mig och besöket har runnit ut i sanden.
Men nej, det fanns inget annat än tacksamhet i samtalet. ”Nu mår jag bra igen” var det glada budskapet.
Ja, allt är, som det brukar heta, relativt.
Det där hemmet, som är så olikt ett vanligt hem, är ett av de ställen som lärt mig mest om perspektiv under de senaste åren. Många av oss skulle nog kunna betrakta det som ett fängelse. Men hen som bor där kallar det sin bönekammare.
Bön är något som verkligen kan förändra perspektiv.

Var glad, för Kristus lever!

Var glad för Kristus lever, ny framtid vill han ge.
Ur vetekornets offer skall växa livet skörd.
Vi sörjer ej hans minne. Han är vår morgondag.
Han är ej bland de döda. Han är vår framtids Gud.

Sv Psalm 743

Den här påsken har fått en skuggande kuliss för människor i vår närhet. En tragisk olycka. Ett barns död.
Så många som sörjer trots påskens glädje. Så gör det någon skillnad då, att vi firar den uppståndne?
Ja, det vet jag att det gör. När tragedin drabbar måste vi alla ändå igenom sorgens mörka natt. Men det finns en ny morgondag. Det finns ett hopp.
Och jag vet att det hoppet bär människor som i sin tur kan vara vikarierande hopp för dem som själva inte orkar.
Jag vet också att bilden av vetekornet är mer än en bild i det här sammanhanget. Redan har något spirat ur den mörka myllan.

Livsöden

Så många olika det finns. Och så mycket som vi inte ens anar om varandra.
Ibland hamnar jag mitt emellan människors sanning och andras bild av dem.
Jag vet sådant som de andra inte vet. I vissa situationer är det inte så enkelt.
Jag kan önska att den ena parten skulle vara med förstående. Och att den andra hade mod att dela mer av sig själv. Så mycket enklare det skulle bli.

För det mesta så försöker jag använda min insikt till att tänka att det också finns sådant jag inte vet.
Att också den som verkar hårdhudad bär på ett bultande hjärta innanför det hårda. Bär på något som kanske föranleder det hårda skalet.
Det är gott att veta att den som ”vet av sig själv vad som finns i människan” (Joh 2:25) är den som älskat oss ända in i döden.

Askonsdag

Askonsdagen var under ganska många år i mitt liv en helt okänd dag. I min ungdoms frikyrka så fanns den liksom inte alls med i bilden. Inte heller i mitt svenskkyrkliga sammanhang fick den för 35 år sedan någon uppmärksamhet.
Jag gissar att det inte heller nu är särskilt många som uppmärksammar den.Det är svårt att fira dagar som inte är röda i almanackan.
Men jag har i alla fall möjlighet att gå på veckomässa, präglad av dagens tema. Och jag gör det gärna. Givna tillfällen för reflektion och kalibrering av kursen i livet är viktiga för mig.

Seden att teckna ett kors av aska på gudstjänstdeltagarnas panna är urgammal. Askan är en tydlig symbol för alltings bräcklighet i vår tillvaro.
Det mesta i vår tillvaro slutar i aska och stoft.
Detta påminns vi om på askonsdagen.
Något som leder vidare till de stora frågorna i livet. Vill jag dö som jag lever nu, eller är det något jag vill förändra? Vad tror jag om tillvaron bortom den fysiska döden? Har jag ett hopp?
Jag måste inte komma fram till ett svar under gudstjänstens trettio minuter, utan har hela fastetidens möjlighet till fördjupning framför mig.

Askonsdagsmässan lämnar oss inte heller utan hopp. Vi går vidare från korstecknandet till brödsbrytelsen och påminns om honom som dog för att vi ska få liv.

Gud, välsigna vår fastetid och hjälp oss att se den som en påminnelse om din kärleks väg mitt i livet.
Befria våra ögon från självfixering, så att vi ser dig och din kärlek mitt ibland oss, och ser vår medmänniskas behov av denna din kärlek – genom oss.
Du som är Livets bröd för var och en av oss, låt oss bli livets bröd för varandra.
Hjälp mig att inte fly smärtan utan ge mig modet att bli kvar i den, både andras och min egen,
så att jag anar hur korset och kärleken hör samman.


Bön från Bönboken Tradition och liv

Jag litar på dina ord

Om ett par veckor så firar vi den söndag i kyrkoåret som har temat ”Det levande ordet”. Som den dagens Psaltarpsalm finns psalm 119. Därifrån har jag hämtat dagens rubrik: jag litar på dina ord.

Jag läser orden om och om igen, tänker på mitt eget förhållande till bibeln och undrar ”gör jag verkligen det”?
Är det inte så att jag funderar väldigt mycket?
Jag undrar vad Paulus menade sin hierarkiska beskrivning av mannens och kvinnans olika plats i skapelsen. Jag funderar över om det inte känts ett dugg problematiskt för tidigare generationers bibelläsare med allt dödande i Guds namn.
Ibland tycker jag mig också vara ganska sval i förhållande till Ordet. Även om jag läser på morgonen är det inte precis så att jag mediterar över det jag läst hela dagen. Vid lunchtid kanske jag knappt minns vad jag läste några timmar tidigare.
Är det att lita på Guds ord?

Och ändå. Ibland är jag så förtvivlat trött på mina egna ord. Inte bara för att det är svårt att formulera sig bra, utan också för att de ju har så lite kraft i sig.
Jag kan prata och prata och det är som att orden bara faller till marken. Så lite betyder det vad jag säger.

Och det vet jag, av djupet av mitt hjärta, att så är det inte med Guds ord. Det kan öppna dolda dörrar in till människors innersta. Det kan överbevisa och argumentera långt efter det att orden blivit uttalade. Ordet kan ligga kvar och gro i en människas hjärta precis så länge som det behövs. Jag vet också att vi inte alltid behöver förstå för att få liv.
Utan att vi alltid kan förklara hur kan också de mest gåtfulla ord bli livlinor att hålla i, en famn att vila i.
Det är åtminstone att lita på Guds ord.

För mig?

Det kan vara så olika vid olika gudstjänster och samlingar. Ibland står en där framme och ser saker som händer i församlingen. Ibland ser det inte ut att hända nåt. Andra gånger blir det extra tydligt när någon blir berörd på något sätt.
Nu har jag några sådana benådade ögonblick med mig från den senaste tidens gudstjänster.
I bästa fall, som det var vid ett särskilt tillfälle jag tänker på, så banar den ena människans erfarenhet väg för den andras.
”Om hen gick fram, då kan jag nog också gå fram”.
Och när en väl har sökt sig till bönen, nattvarden, ljuständningen eller vad det nu är, så har en redan öppnat för mer. Det är som att glänta på dörren åt Anden, att öppna för liv och kraft.

Det är så dubbelt, detta med att bli berörd. Vi har ofta höga förväntningar på ”att få” något. Vi är bra på att fälla våra domar. ”Det gav mig inget”. Våra gudstjänster är tråkiga.
Men vad är egentligen förutsättningarna för att bli berörd om jag bara sitter i bänken som en betraktare? Kanske ställer jag mig faktiskt själv utanför den darrande nerven i det som sker genom min egen position.

En reflektion utifrån mig egen upplevelse är att jag faktiskt så ofta blir berörd av det som sker andra. En annan människas glädjetårar går ända in i hjärtat på mig. Jag kan bli så tacksam över att ha fått vara med och skapa rum för den erfarenheten.
Tänk om just detta med att bidra, att vara med och ge och forma, är något som är vägen till fler människors hjärta?
Tänk om frågan ”vad får jag ut av den här gudstjänsten?” är felformulerad, även om det handlar om någons längtan?
Om vi istället prövar att vända på det och fråga oss ”Vad kan jag ge i den här gudstjänsten?” kanske vi kommer närmare de benådade ögonblicken?

Vem är kristen?

För oss som är medborgare i Sverige är det än så länge ur ett samhällsperspektiv inte livsavgörande vilken religion vi tillhör. Vi lever i ett land med religionsfrihet.
Men det är många som kommer hit från länder där det inte förhåller sig på det sättet. I många länder som domineras av Islam är det ett brott att byta tro. Men det kan vara känsligt på andra ställen också. I Indien hårdnar klimatet också allt mer.

Det är lite förunderligt, men det förhåller sig ändå så att ganska många som kommer hit som asylsökande, kommer till tro på Jesus i vårt sekulariserade land. Det är bara att tacka Gud för det.
Tyvärr så blir många av dessa konvertiter inte trodda av Migrationsverket, och måste därför sätta sin trygghet, och kanske sitt liv på spel när de blir utvisade. För många blir utvisade till länder där det är ett brott att lämna sin ”medfödda” tro.

Vi som inte har insyn i processen kring detta funderar förstås en hel del på hur Migrationsverket gör sina avvägningar. En del i processen som har kommit fram genom protokoll från olika ärenden är en kunskapstest som den asylsökande går igenom.
Michael Grenholm är en av dem som nu i syfte att åskådliggöra detta satt samman en del av de frågor som kommit fram från protokollen. Av detta har blivit ett webb-baserat test som visar om du är kristen eller ej.
Inte någon av mina kristna vänner har blivit godkänd. Inte jag heller.

För många människor blir det här testet en avgörande del i ett livsavgörande beslut. Är det rimligt?
Ett kunskapstest som bygger på delvis svåra frågor, delvis felaktiga frågor om kyrko- och samfundskunskap mer än tro på Jesus.

Vi är många som upplever det orimligt och det är inte osannolikt att det kommer att blir fler manifestationer och kanske protestskrivelser kring det.

I förlängningen undrar jag också över vad en sådan syn på vem som är kristen innebär för samhället i stort. Vad säger det om barns tro?
Kommer det att betraktas som en rättighet för en person med en funktionsvariation att vara praktiserande kristen?
Och hur kommer de troende som drabbas av demenssjukdomar att betraktas? Försvinner tron när den intellektuella kapaciteten förloras?

I ett samhälle där religionsfrihet tolkas som vars och ens rätt att utöva sin religion är detta ett mindre problem. Men jag upplever att tolkningen alltmer drar åt ”frihet från utövad religion”. Då kommer saken i ett annat läge.

Här kommer länken till testet. Passa på att kolla om du är kristen. https://www.arjagkristen.nu/

Nådens år

Jag läste en nyårskrönika skriven av någon som inte alls gillade konceptet nyår, trots allt glam och glitter kring det.
Hen tyckte att det var något hårt över nyår – detta med att utvärdera och finna att det nästan aldrig gått enligt planen. För många misslyckanden. För mycket att inte ha levt upp till.
Men också att just detta glittrande kring nyår är egoistiskt. Att det stänger ute alla som inte passar in.
Hen tyckte att nyår skulle bli så mycket bättre om det istället fokuserade mer på nya möjligheter, en chans till.
Jag blev lite förvånad av just det där sista, för så har jag alltid tänkt. Kanske för att jag har blivit van vid tanken att varje år är ett nådens år. Och kanske också för att det glittrar ganska måttligt kring mitt eget nyår. Ingen behöver någonsin känna sig underlägsen den glamouren …

Men framför allt så kände jag att jag återigen att någon vill uppfinna något som redan finns. Ungefär som den person som tyckte att kyrkan skulle ta sitt ansvar och göra nåt åt stressen i samhället, typ uppfinna tanken på regelbunden vila.
Som sagt så är varje år, givit som en Guds gåva, ett nådens år.
Gud räknar inte på hur det gick förra året, eller hur många gånger du lovat samma sak. Du får blanka ark och fina nya färger precis varenda gång!
Och då menar jag inte en gång om året.
Varje söndag är ett tillfälle att börja om. I gudstjänsten blir det så tydligt och konkret – jag får lägga av mig och jag får ta på mig.
Men inte ens den regelbundenheten är är nog för mig. Det bästa är att Guds nåd är ny varje morgon. Ny dag, ny nåd. Hurra!
Vilken rikedom att få leva livet på de villkoren!

Kärleksfulla relationer

Som ett viktigt kitt som håller ihop mycket annat i en växande församling finns de kärleksfulla relationerna. 
När man gör en NFU-undersökning och skall mäta i vilken grad relationerna är kärleksfulla så är det inte stämning som mäts.
Sannolikheten är stor att goda relationer avspeglas i en god stämning, men sådant är inte så enkelt att fånga.
Fokus hamnar i stället på frågor som hur ofta människor i församlingen umgås utanför gemensamma aktiviteter, hur man löser konflikter, om man har roligt tillsammans och om nya människor snabbt får vänner. 
En annan sak som tas upp är också i vilken grad de samtal som förs i t.ex. smågrupper upplevs relevanta av den som är med.
Det är på många sätt naturligt att goda relationer är viktigt i en församling. Men just att det ses så självklart kan också bli den största fallgropen.
”Vi är ju en kyrka, vi bråkar inte” kan vara en grogrund för mången konflikt under mattan. 
Eller att vi som känner varandra faktiskt har det så trevligt ihop att vi inte ens märker att andra försöker ta sig in i gemenskapen. 

Det finns undersökningar som pekar på att detta med att få vänner i församlingen är oerhört avgörande för att en person skall bli kvar där. Oavsett om det är en bra gudstjänst, intressant verksamhet och duktiga körer. Har en person inte fått ett antal nya vänner i sammanhanget inom något år så är risken stor för att den inte blir kvar i den församlingen. Så kärleksfulla relationer har viktig bäring, inte bara på befintlig gemenskap, utan också på tillväxt i församlingen.